sabrinamz.blogg.se

Idag saknar jag dig. Jag saknar dig så det gör ont. Det gör ont i vartenda del av min kropp. Klumpen i magen vägrar försvinna och det känns som någon klämmer mitt hjärta och vrider på det. 

Att kärlek kan kännas såhär. En kärlek som jag trodde var värd vartenda lilla minut. Vartenda timme. Vartenda dag. Vartenda månad och vartenda år. Jag är så förälskad att jag blir blind. Jag ser inte att du inte kämpar för oss. Eller jag vill nog inte se. Jag vill nog inte se sanningen. Att jag inte är lika viktig. Jag är inte din värld. Jag är inte ditt allt. Det är nog det som gör mest ont. Det är nog det som ger mig all smärta. Sanningen. Att veta. Att förstå. 

 

Jag bör vara stark. Jag bör klara detta. Jag har levt utan dig innan och jag kan göra det igen. Men denna gången vill jag helt ärligt inte. Jag vill inte gå miste om dig en gång till. Jag vill inte behöva känna en tomhet i mitt hjärta. Jag vill inte behöva känna en saknad. Jag vill kunna krama dig. Vartenda dag. Jag vill kunna pussa dig. Vartenda minut. Jag vill se dig skratta. Jag vill se dig le. Jag vill se dig lycklig. Jag vill se dig glad. Jag vill vara anledningen till att du vaknar upp med ett leende på dina läppar varje dag. Jag blir galen. Jag känner mig patetisk. Jag är fan patetisk. Det är fan patetiskt att fortfarande tycka om en människa såhär mycket när man inte får någon jävla respons. Vad fan håller jag på med? 

 

Jag kan sitta i lugn och ro för mig själv och bara titta igenom min mobil. Lyssnar på musik. Ser en bild på dig. Och gråter. Varför? Det är sjukt hur du får mig att må. Att du kan få mig att le genom att bara skriva Hej. Att jag faller så snabbt. Att jag glömmer bort allt runtomkring bara för du är där. Jag glömmer världen. Den är inte viktig. I got you. But I don't.